Nu var det länge sedan jag skrev något om Huntington. Det finns med mig varje dag men jag har hittat sätt att hantera det.
Tyvärr så har mamma blivit bara sämre och sämre sedan i somras. Det var till och med så illa ett tag att vi trodde att hon skulle gå bort. Hon bor nu på ett korttidsboende. Hon får sondmatning med PEG och ligger bara ner. Talet var nästan borta ett tag men det går något bättre nu. Jag och min pappa är där nästan varje dag.
Det tär på hela mig då jag ska försöka var den som är stark och fixa allt praktiskt. Jag kan nästan inte gråta längre för jag är så himla rädd för att bryta ihop så istället håller jag ihop och bara går som på autopilot. Mamma brukar ibland säga att det inte var så här hon hade tänkt sig sin pension. Det är inte rättvist. Hon som kämpat och jobbat hela sitt liv. Hon borde verkligen fått njuta. Nej, fy sjutton det här var verkligen inte vad någon av oss hade tänkt. Jag är själv mitt i livet nu med jobb, barnen som behöver mig och hus och allt annat. Nu har jag fått bli mamma åt min mamma. Helst skulle jag bara vilja krypa upp i hennes famn och gråta.
